The prince has arrived

Kommentera
Nu är det en månad sen som jag senast skrev här i bloggen. Då var det den 23 juni, alltså beräknat förlossningsdatum och som jag ivrigt väntade på att den där förlossningen skulle dra igång! And it did! Samma natt! Förlossningen startade ju visserligen inte på natten men första värken kom och efter det så var det igång men oj så lång tid det tog.. 
 
Jag kommer ihåg att jag vaknade vid tre på natten av en värk och att jag tänkte att nu händer det något. Nu är det igång. Sen somnade jag om, sov till fem ungefär och väcktes på nytt av ytterligare en värk. Efter det så kunde jag inte somna om. Låg i sängen ett tag och försökte sova men det gick inte. Till slut så gick jag upp, åt frukost, drack kaffe och kollade på tv. Hela dagen hade jag värkar och lyckades inte vila någonting under dagen. Johan var med och servade mig under hela dagen så det var skönt. Vid sju-tiden på kvällen så hade värkarna varit tätare under ett tag plus att jag hade ingen som helst ro i kroppen så vi åkte in. Jag sa det till dom när vi kom in att antingen så vill jag föda mitt barn eller så vill jag sova :p Då var jag öppen 3 cm och de bestämde sig för att vi skulle få stanna. Då lillkillen inte verkade vilja komma ut den natten så fick jag morfin och insomningstablett så att jag skulle kunna sova på natten. Någon sömn fick jag inte men lyckades sluta ögonen mellan de värsta värkarna som morfinet inte hjälpte mot.
 
Efter en sömnlös natt så fick vi iaf byta rum till en förlossningssal. Då var klockan typ sex, halv sju på morgonen. Väl där så fick jag lustgas. Hallelujah! Det var det bästa som hänt mig då. Lustgasen var helt jävla underbar. Typ 9 månader utan en fylla och så bryter man den nykterheten med lustgas, ljuvligt. Jag minns att jag och Johan låg och småpratade. Ni vet snicksnackar som man kan göra när man är sådär lagom go. Bobban var på radion, det tyckte vi var lite lämpligt. Haha. Aja, sen börjar mitt minne svika. Jag kan inte återberätta exakt vad som hände efter det och vilka tider men vissa saker minns jag och Johan har hjälpt mig att pussla ihop en del minnen.
 
Även fast livet var fint med lustgas, solen sken utanför fönstret och min älskade matade mig med läsk, yoghurt och zoo-apor så var det ju en bebis som ville ut. Värkarna blev värre och jag fick till slut ta en ryggmärgsbedövning. Amen to that aswell. Även om man fortfarande har jävligt ont så märker man sån stor skillnad! Anyway, även om värkarna blev värre så tog förlossningen inte den fart som den kanske borde gjort. Jag kommer ihåg att jag så gärna ville att det bara skulle dra igång så att det skulle vara över. Jag fick lite hjälp på traven för att få igång förlossningen har jag för mig. När det väl var igång tog det också tid och helt plötsligt så var det 3 barnmorskor och 2 läkare i rummet. Jag minns att lillkillens puls gick tydligen ner, mig fick de klippa, två gånger, och de fick ta hjälp av sugklocka för att få ut honom. Jag minns även att det kändes som att allt tog en evighet! Jag hade så jävla ont och jag ville bara få ut honom. Till slut så var det äntligen över! 21:06 den 25 juni så kom han ut. Lillkillens puls gick upp, han började skrika och jag fick honom på bröstet. Kaos, helt jävla galet och sen ligger man där med sitt egna barn på bröstet. Det finaste man någonsin sett. Helt sjukt men samtidigt helt underbart!
 
De första bilderna efter förlossningen på oss :)
 
 
 
 
Och innan jag avslutar.. Vad skulle jag gjort utan min älskade man? Han är en jävla klippa som servat mig hela tiden från att värkarna startat och gör det än idag. Som peppade, hjälpte och stöttade mig under hela förlossningen. Det är något som jag minns, hur hög jag än var på lustgas och hur ont jag än hade så minns jag hur Johan stod intill och hjälpte mig <3